An over played song

henliee.wordpress.com

Ibland – ganska ofta – har jag lust att bara slita upp dörren till kylrummet och sätta mig längst in tills tiden ger med sig och stannar. Om den inte stannar sitter jag där tills jag ruttnar. Det är tryggt att stå på det där röda golvet. Blött, kladdigt, men tryggt. Världen utanför faller som tunga stenblock över mig.
Här kan jag tänka.

I mitt huvud skriker jag.

He put lonliness on his plate, took a big piece, swallowed and wiped his mouth clean. He felt it go down to his stomach, how it grabbed him. He looked to his side, laid down his head and fell asleep. To never sleep again.
“Silence”, someone said.

Jag sitter med frågorna till morgondagens etikdiskussion. Det är mycket den här veckan och jag kommer inte att lyckas med allt. Jag skulle behöva hitta en plats i mitt huvud där jag kan ta det lite lugnt, bara vara.

Jag undrar om det inte vore bättre att vara man. Jag tror det. Faktiskt.
Det skulle vara så mycket bättre. Så jävla mycket bättre.

Jag vet inte vilka som läser det jag skriver här. Men till Sara, Siri och Emelie som jag tror sticker in huvudet här lite då och då; jag tycker om er. Inte för att ni läser – nej, men för att ni finns.
Och för att ni är mina vänner.
Puss!<3

P.s. Det är gulligt att ni läser också.

Det är farligt att längta. Då är allt över – förbi – innan man vet ordet av det. Egentligen borde man sträva efter känslan av att längta men låta bli att göra det. Då finns ögonblicket kvar. Om man har tur vill säga. Eller vad vet jag? Lyssna inte på mig, jag försöker bara reda ut och skapa någon slags struktur av mina trassliga tankar.

Livet leder en frammåt, men inte på raka och jämna vägar. Jag är en vilsen själ som försöker hitta någon fast grund att stå på. En ö som inte sjunker.
Jag har rest på mig och saker är bättre än vad de tidigare var. Men samtidigt som min ö börjar växa till sig och hitta fina träd och möbelemang så börjar den spricka i kanterna. Vetskapen av att träden en gång slutar växa och sommaren inte blommar för alltid skapar ett hål i mitt bröst.
Jag försöker att påskynda processen så ön hinner bli hel, klar och vacker innan den skuts iväg för att driva på egen hand. Men igen vet vad framtiden har att ge en, vi kan inte se dess väg och det finns inget manus att följa. Den bara finns och den bara är.
Framtiden är bra, annars hade jag aldrig befunnit mig här. Fina minnen och leenden bär jag inom mig nu. Men framtiden skrämmer mig, den stjäl mig på det som jag förgäves håller som hårdast samtidigt som det sakta slits ur mitt grepp. Jag vill inte förlora dethär, jag kan inte förlora det här.

Träd skapar syre, och vi behöver syre för att andas – för att leva.
Jag behöver mina träd.

Och jag önskar så innerligt att jag kunde rädda mitt fina och blomstrande träd.

Taket i mitt rum börjar spricka och det läcker in vatten. Likaså i min brors rum. Taket är mjukt. Sängen står kvar men mina saker står i hallen. Nu sover jag på soffan.