Livet leder en frammåt, men inte på raka och jämna vägar. Jag är en vilsen själ som försöker hitta någon fast grund att stå på. En ö som inte sjunker.
Jag har rest på mig och saker är bättre än vad de tidigare var. Men samtidigt som min ö börjar växa till sig och hitta fina träd och möbelemang så börjar den spricka i kanterna. Vetskapen av att träden en gång slutar växa och sommaren inte blommar för alltid skapar ett hål i mitt bröst.
Jag försöker att påskynda processen så ön hinner bli hel, klar och vacker innan den skuts iväg för att driva på egen hand. Men igen vet vad framtiden har att ge en, vi kan inte se dess väg och det finns inget manus att följa. Den bara finns och den bara är.
Framtiden är bra, annars hade jag aldrig befunnit mig här. Fina minnen och leenden bär jag inom mig nu. Men framtiden skrämmer mig, den stjäl mig på det som jag förgäves håller som hårdast samtidigt som det sakta slits ur mitt grepp. Jag vill inte förlora dethär, jag kan inte förlora det här.
Träd skapar syre, och vi behöver syre för att andas – för att leva.
Jag behöver mina träd.
Och jag önskar så innerligt att jag kunde rädda mitt fina och blomstrande träd.
