Ibland – ganska ofta – har jag lust att bara slita upp dörren till kylrummet och sätta mig längst in tills tiden ger med sig och stannar. Om den inte stannar sitter jag där tills jag ruttnar. Det är tryggt att stå på det där röda golvet. Blött, kladdigt, men tryggt. Världen utanför faller som tunga stenblock över mig.
Här kan jag tänka.
Advertisement
